Närstads gruvfält innefattar gruvorna kring Mormorsgruvan och Malmviksgruvan. Men även Garpgruvan, som ligger inne i Åtvidaberg, någon kilometer väster om kyrkan, räknades hit.
Redan på medeltiden tror man att det bröts koppar här. Man tror att bergsbruket varit ganska betydande fram till mitten av 1300-talet, då Digerdöden började härja i landet. Och det skall då ha medfört att befolkningen minskade och bergsbruket upphörde.
För att åter börja med bergsbruket utfärdades från början av 1400-talet en hel del privilegier. Det äldsta och som man känner till är Kung Erik av Pommerns, som 1413 gav frihet åt Åtvids Bergsbruk att utnyttja skogar, strömmar, vägar m.m. som kunde gagna bergsmännen.
Det finns sedan fler kända privilegiebrev, bl.a. från 1468 av Kung Carl Knutsson, från 1513 av Sten Sture och från 1527 av Gustav Wasa.
År 1554 bröt man under 36 veckor i Garpgruvan, och 16 veckor i Glasgruvan (Malmviksgruvan), men man fick endast fram ca 150 kg ren koppar.
Gustaf II Adolf besökte 1626 Åtvidaberg, för att försöka få igång bergsbruket igen. Men någon större produktion blev det inte då heller.
Men på 1740-talet kommer bröderna Sohlberg, Jonas och Erik, att ta nya initiativ angående bergsbruket vid Åtvidaberg. De arbetade bägge inom svenskt bergsbruk och var ett slags tjänstemän inom Kungligt Bergskollegium.
De inmutade ett malmstreck på Slevringe ägor, och började bearbeta Närstads västra ödegruva ( Mormorsgruvan). De uppförde också ett mindre kopparverk vid dåvarande Åtvids prästgård vid Fårenäs, som låg vid nuvarande industriomr. mitt i Åtvidaberg.
Vid sitt första och sista tillverkningsår, 1745, producerades ca 1,3 ton koppar. Men ekonomiska problem, och invecklade processer, gjorde att Sohlbergs tvingades upphöra med verksamheten.
Ca 10 år senare försökte fänriken David Hallonqvist att återuppta gruvhanteringen. Genom olika processer, med bl.a. de tidigare nämnda bröderna Sohlberg, fick han överta brytningsrätten i gruvorna kring Åtvidaberg samt kopparverket där.
David Hallonqvist var svåger med den dåvarande Kyrkoherden i Åtvidaberg.
Men ensam mäktade han ekonomiskt inte med denna verksamhet, så den 2 maj 1761 bildades ett bolag, med 100 st aktier. I bolaget ingick de flesta tidigare brukade gruvorna i Åtvids-, Grebo- och Värna socknar. Samt den på Långbrotts ägor uppförda hyttan, rosthus och garhärdar.
50 st av aktierna köptes av en industridirektör Anders Schenbom från Norrköping, och Hallonqvist behöll de andra 50. Men de behöll inte sina delar någon längre tid.
Direktör Schenbom sålde inom ett år ut sina aktier, och Hallonqvist behöll bara 2 st och sålde de övriga.
Den 27 augusti 1762 fastställdes den första bolagsordningen av Bankekinds Häradsrätt. Och lottfördelningen var då:
Johan Adelswärd 50 aktier J. Gripenwaldt 8 aktier
J.A. Hamilton 26 aktier G. Spaldencreutz 2 aktier
F. U. von Rosen 12 aktier D. Hallonqvist 2 aktier
Johan Adelswärd tillhörde den förmögna Norrköpingssläkten Hultman, och ägde betydande egendomar i denna staden. Hans hustru, Katarina Funck, var kusin till bergsvetenskaps-mannen Alexander Funck. Denne var vid tidpunkten bergmästare i den del som Åtvidaberg ingick i. Det spelade troligen stor roll varför Adelswärd ingick i bolaget.
Spaldencreutz ägde tillsammans med en syster, Gusums mässingbruk. Och han var dessutom släkt med Johan Adelswärd.
Fredric Ulric von Rosen var ägare till Näs säteri, senare Adelsnäs.
Nu började en intensiv verksamhet för bolaget. Man rensade gamla gruvor, byggde ugnar, kopparhammare och anställde folk.
I slutet av 1760-talet började kopparpriset sjunka, och en del av bolagets aktieägare ville att rörelsen skulle vila ett tag, eller kanske helt lägga ner den. Men Adelswärd och Hamilton ville fortsätta och köpte upp de andras aktier, och 1766 ägde Adelswärd 62 aktier och Hamilton 38 st.
År 1777 ägde Adelswärd 80 andelar aktier, då han köpt några från Hamilton, och några år senare köpte han de resterade aktierna utav Hamilton.
Johan Adelswärd börjar nu skapa ett jordgods, och ca 1780 förvärvades godset Näs från Fredrik Ulrik von Rosen. Då bildades Baroniet Adelswärd och godset bytte namn till Adelsnäs. År 1783 omdanades egendomarna till ett fidiekomiss.
Baroniet drev nu både jordbruk, skogsbruk och gruvdrift med kopparframställning. Man fick från 1770-talet fram ca 100 ton koppar per år. Och vid sekelskiftet 1800, låg det på ca 130 ton.
Från början av 1800-talet och fram till 1840-talet gick inte koppartillverkningen så bra. Det berodde troligen på bristande tekniska kunskaper och efterkrigsdepression som följde Napoleonkrigens slut.
Men på 1840-talet , under Jan Carl Adelswärd, gjordes en rad investeringar och förbättringar som ledde till ökad produktion. Man började använda krut i gruvorna, och ångmaskinen gjorde sitt intåg. Man kunde bättre pumpa upp vatten, och man kunde enklare ta upp malm och arbetare ur gruvan.
Under 1850-talet, nu under ledning av Seth Adelswärd, går kopparhanteringen in i en glansperiod, som kom att sträcka sig ett tjugotal år framåt.
Året 1869 var koppartillverkningen den största den någonsin varit vid Åtvids kopparverk. Detta år bearbetades alla gruvorna vid Bersbo, Grönhög och Mormorsgruvan. Och 1000 ton koppar blev resultatet detta år.
Men redan i slutet av 1869 började bristen på malm i gruvorna att märkas, och priset på koppar sjönk , samtidigt som konkurrensen från andra länder ökade.
Från 1869 – 1879 minskade kopparproduktionen med 88 %. Så det var ingen lätt uppgift Axel Reinhold Adelswärd fått, sedan han övertog företaget 1868.
År 1873 upphörde arbetet vid Mormorsgruvan.
När Mormors- och Malmviksgruvan lades ned, så flyttade 113 av arbetsstyrkans personer till Bersbo gruvor, 18 personer flyttade till andra gruvfält i riket, och 93 personer utvandrade till Norra Amerika.
Närstads gruvfälts gruvor
Här finns ett antal gruvor, bl.a. : Fågelgruvan, Mormors gamla försök, Mormorsgruvan, Mormors nya försök, Haggruveschakt, Haggruvan, Eriksgruvan, Nordvästra Haggruvan, Varpgruvan, Elsviksgruvan, Malmviksgruvan. Även Garpagruvan, Ängsfallsgruvan.
Mormorsgruvan
Det påstås att Mormorsgruvan är den äldsta. Gruvan var 1791 , 48 meter djup, när man började rensa ur gruvan. Den bearbetades sedan ända till 1873, då brytningen lades ner.
Den hade då ett djup på 407 meter.
Arbetet vid gruvan var problematiskt. Detta på grund av att mängder av vatten hela tiden strömmade in i gruvan. Men under goda år kunde man få upp ca 7000 ton lössprängt berg. Men under dåliga och usla år , kunde man inte arbeta alls i gruvan. Detta när vattenpumpningen gått sönder t.ex.
Som ovan nämnts upphörde den stora bergshanteringen vid gruvan 1873, men man försökte några år senare igen i liten skala, och utvann då en mindre mängd koppar.
Haggruvan
Gruvan nämns första gången 1655. Den kallades då för Närstads Östra ödegruva. Under 1791-92 rensades gruvan från vatten , jord och rasad sten. Östra delen av gruvan var då 14 m djup, och den västra delen 37 m djup. Det visade sig att malmtillgången var dålig, så man slutade bearbeta gruvan 1795.
År 1804-06 försökte man igen , men utan resultat, och den ödelades igen 1806.
Nästa försök var 1814, då byggde man en 500 m lång sidostånggång från Mormorsgruvans stånggång. Med denna pumpade man upp vatten. Bergupptagningen sköttes av en körvind med 2 par oxar och 3 par hästar.
Man fann ingen större åder med malm, men man fortsatte bergsarbetet ändå.
År 1853 inträffade ett stor ras, varvid 2 – 3 000 ton berg slog sönder pumpar , upptagningsdelar och stegbroar. Reparationerna tog ett år, och sedan fortsatte bergshanteringen till 1863, då man slutade där i gruvan.
Men 1866 återupptogs arbetet i gruvan igen. Men det sträckte sig endast till 1868, då man åter nedlade arbetet.
Kopparverket återvände en sista gång 1880, då man bearbetade Haggruveförsöket under några år.
Varpgruvan
Denna gruva inmutades av Brukspatron Erik Elswik , och brytningen började 1861. Stora kostnader för upptagning av vatten, problem med luftväxling, gjorde att det inte blev några större vinster. Gruvan lades därför ner 1866.
Men 1876 återupptog Åtvidabergs kopparverk driften. Man satte dit en lokomobil för upptagning av berg och vatten. Arbetsstyrkan bestod av ca 40 man. Men denna gruvbrytning upphörde 1879.
Gruvan blev ca 98 m djup. Under den sistnämnda gruvperioden togs ca 1000 ton kopparmalm fram.
Elsviksgruvan
Även denna gruva, som man hör på namnet, inmutades av ovanst. Elswik 1860. Den blev ca 12 meter djup.
Malmviksgruvan
De äldsta beläggen för gruvan kommer från 1639, men troligen brukades den mycket tidigare. Förr kallades den för Glasgruvan. Den ligger på Slevringe ägor.
År 1762 benämndes den Malmviksgruvan. Åtvidabergs kopparverk rensade gruvan 1764 för att undersöka den. Den lämnades sedan
Arbetet i gruvan
Man arbetade i skift nere i gruvan. Där fanns ett dagskift och ett nattskift. Dessa skift omfattade 12 timmar var.
Nere i gruvan gällde arbetet att få loss berg, transportera det från orten till gruvhålet där det hissades eller släpades upp. För att få loss berget användes förr tillmakningsmetoden, dvs man eldade på berget, för att det skulle spricka eller vittra sönder, varvid man kunde få loss bitar.
Senare började man använda krut, och då fick man borra hål som man hällde krutet i.
För att borra hålen där krutet skulle hällas, gällde det först att smeden ” vässat ” borren från förra skiftet man gick. Sedan skulle man ta med sig borren ner i gruvan. Man hade dom fästa på ryggen. Troligen hade man slägga med sig också. Man ansvarade för sina egna verktyg.
Man kanske kan tänka sig risken, att med borrknippen på ryggen, träskor på fötterna, med en oljelampa i ena handen, klättra ett par hundra meter ner i gruvan.
Man arbetade i borrlag om två arbetare. En man, Gruvarbetaren, skötte släggan, medan en pojke, Gruvdrängen, höll i borret. Mellan varje slag lyfte pojken borret, vred det en smula, så att efter 6-10 slag, hade man gått ett varv med borren. Ett skickligt borrpar kunder nå upp till 50-60 slag i minuten. Starka armar !!
Man borrade ca 30-60 cm i timmen, beroende på bergets hårdhet.
När man bytte skift, rengjordes hålen som borrats. Och varje hål mättes av förmannen, som då också fyllde i krut. Avlöningen bestämdes av antalet upptagna tunnor berg, för vilket ett visst pris var satt. Hela summan fördelades sedan mellan arbetarna efter det antal aln, som var och en hade hunnit borra. För att inte slösa drogs kostnaden för sprängmedlet av från förtjänsten.
Man började 1865 prova den extremt explosiva oljan, nitroglycerin. Man tyckte det var ett förträffligt sprängämne. Men det var dock livsfarligt, och kunde explodera vid minsta skakning eller fel temperatur. Det förbjöds , till stor saknad, 1868.
Ur Mormorsgruvan togs år 1868 upp 4 593 m3 lössprängt berg , som gav 1 901 ton malm.
Och ur Haggruvan togs samma år upp 1 199 m3 kubikfot lössprängt berg, som gav 311 ton malm.
Arbetet ovan jord.
När man tagit upp berg, kördes det till avstjälpningslaven, där en man genast skiljde de fyndigaste bergbitarna från de ofyndiga. Det ofyndiga berget och gråberget kördes sedan ut i en hög på det plana gråstensvarpet. Där fick det ligga och sköljas rent av regn och snö. Sedan började ett arbete som oftast kvinnor och barn utförde. Det gällde att få sönder berget i mindre bitar (skrädning ), att sortera berget efter den malmhalt den hade och krossa det, sedan kom vaskningen. Vi tittar här på de olika momenten lite noggrannare.
Skrädning
Detta innebar att man slog sönder berget för hand till ett hönsäggs storlek. Sedan sorterade man malmen efter vilken kopparhalt den hade. Man lade malmen i olika korgar.
Skrädning utfördes endast på sommaren. Detta utfördes till största delen av kvinnor och barn.
Bokning
Vid bokning krossades den utsorterade malmen för att få ännu mindre bitar. Detta kunde ske manuellt, eller i en bokmaskin. Här var det oftast män som arbetade.
Vaskning
Och vid vaskningen sållade man först krossat gods genom galler, för att sedan vaskas genom vattenbegjutning. Där skiljdes det tyngre malmrika godset från gråberget.
Viss del av malmen som togs upp ur gruvan var så ren att den genast kunde tas till ugnen. Annan malm fick ligga kvar och skölas av regn och snö, för att man skulle kunna bedöma den.
Vattenproblem vid Mormorsgruvan
Mormorsgruvan var en vattensjuk gruva. Från återupptagandet år 1791 och fram till 1797 användes hästvind för att få upp vatten och berg.
År 1797 byggde man ett stort vattenhjul vid Närstad. Vattnet, till hjulet, leddes från sjön Nären, genom en 1 162 lång kanal och en 121 m lång ränna. Från detta hjul byggde man sammankopplade stänger, fästa vid s.k. vinkarmar upphängda i stolpar. Det gjorde då så att dessa stänger gick fram och tillbaka. Och den kraften omvandlades vid gruvan av en vinkel så att man kunde få en pumpeffekt ner till gruvan. Och på det sättet pumpades vattnet upp ur gruvan.
Den här stånggången från Närstads vattenhjul gick till Mormorsgruvan, och var 540 meter lång. År 1814 byggdes en sidostånggång till Haggruvan.
År 1831 byggdes nytt vattenhjul vid Närstad. Det var dubbla vattenhjul, men fungerade inte så bra som man trott. År 1853 byggdes ännu ett nytt vattenhjul, som tyvärr hade något slags konstruktionsfel, och gick ofta sönder.
Mormorsgruvan kunde 1858 endast bearbetas i 2 ½ månad pga detta problem, och man skaffade då en ångmaskin, både för vattenpumpning och för att ta upp bergmaterial. Under tiden arbetet låg nere, så fylldes gruvan med 110 m vatten, som det tog 11 månader att pumpa ut.
Året 1863 sattes ännu ett nytt vattenhjul upp vid Närstad. Detta var 12 m högt.
En del av berget lossnade i Mormorsgruvan år 1870, och slog sönder nedre delen av pumpanläggningen i gruvan. Vattnet steg då 150 m i gruvan. Men man reparerade, fast vatteninflödet var då 260 l vatten i minuten. Detta gjorde att anläggningen ofta gick sönder.
En bergsbro ramlade vid denna tidpunkt ner i gruvan, slog sönder pumparna. Då gav man upp och man lämnade gruvan år 1872.
Hälsan
Ett arbete i gruvan i mitten av 1800-talet , tycker vi måste ha varit hårt. Inga speciella skyddskläder, kallt, fuktigt, farliga arbetsmetoder. Och bara att ta sig upp och ned i gruvan, var ju med insats av livet. Avhandlingar har gjorts om detta och jag tänker här låna lite material för att man ska förstå hur den kroppsliga hälsan hela tiden stod på spel.
Vi kan först börja med miljön. Tänk er en fin sommardag, solen lyser, fåglarna sjunger, blommorna lyser i alla sina färger, då ska man starta sitt skift i gruvan. Man klättrar på stegar ner ett hundratal meter. Där nere är det kallt , dragigt och fuktigt. Vatten droppar eller rinner på väggarna. Det är ständigt +10 grader , sommar som vinter. Mörkt, man får lysa med bloss eller lyktor.
Sjukdomar pga våta kläder i denna dragiga miljö, kan ju inte ha varit sällsynta. Dessa var ju kanske inte direkt dödande, men gjorde ändå så att arbetarna fick men för livet.
Sen måste det ju ha förekommit andra typer av sjukdomar, såsom ryggskador, nackskador och andra förslitningsskador vid arbetet av monotona rörelser, eller tunga lyft.
Men mest problem kanske det var med luften. Det förkom många ” Lungsjukdomar” i dödböckerna. Och man kan ju tänka på att i början arbetade man i gruvan med tillmakningsmetoden, dvs att man eldade på berget nere i gruvan, så att det skulle vittra och spricka sönder. Då kunde man få bort bitar av berget. Men det kunde ta en månad att i en normalstor ort, komma en meter in i berget.
Med denna metod uppstod ju rök, och fastän det var dragigt fick ju säkert arbetarna andas in denna dåliga luft. Senare kom sprängmetoden med krut. Då måste man först borra hål, för att få in krutet i berget. Så en man slog med slägga, medan en, troligen en ung gruvdräng, fick sitta och hålla i ett borr, och efter varje slag snurra på borret. I denna miljö måste det ha dammat, och många fick troligen, vad vi idag kallar ” stendammslunga”. Men det begreppet fanns inte på den tiden, så det benämndes troligen som någon bröst- eller lungsjukdom.
Och man kan ju tänka att när man slår på en borr, kan det ju lossna små metallbitar som flyger omkring. Och det finns i längderna skrivet om ögonskador, kanske till följd av detta.
Men det var inte bara damm, utan man kom säkert in i gasfickor i berget, vilket man också då andades in. Och så var det ju själva sprängningen, när man borrat färdigt, som heller inte kan ha varit hälsosamt. När krutet exploderade kom även andra farliga ämnen ut, t. ex. forsfor, som fanns i tändsatsen. Detta förbjöds 1870. Så gruvarbetare som hostade, kan ju inte ha varit ovanligt.
Sedan har vi ju olyckorna. Man kanske tror att det måste ha varit massor med olyckor, men forskning i senare tid på Bersbo gruvor, säger att dödfallen inte var så stora som man trott. Men de förekom.
Vanligaste olyckshändelsen var att falla ner i gruvan. Antingen från stegen du går upp eller ner på. Eller från någon avsats i gruvan.
När man införde sprängning med krut , blev rasen och vådaskotten vanliga. Men berget kunde också rasa av naturliga orsaker, då man utsatte det för olika påfrestningar.
En annan olyckshändelse var också fallande saker. Gruvarbetarna kunde bli utsatta för fallande hinkar, eller redskap, som någon högre upp i gruvan tappade. Även vid upp och nedstigning kunde någon högre upp i gruvan råka få loss någon sten, som då ramlade ner. Man kanske kan tänka på vad som händer den som får den på sig, något hundratal meter längre ner. Det hände också att vattenrör till uppumpning av vatten från gruvan, rasade ner.
Men arbetet ovan jord var också påfrestande. Man sorterade malmen efter kvalitet, och man ” Bokade” också, dvs man slog sönder stenen i mindre bitar. Här måste det också ha dammat, med risk för ” stenlunga”.
Men förslitningsskador, vid sorterandet av sten, var nog en stor del av ohälsan. Sorteringen sköttes mest av kvinnor och barn.
Som anställd vid bruket eller gruvorna hade arbetarna ofta fri läkarvård som anställningsförmån, som även omfattade deras familj, om de var bosatta på orten. Man fick emellertid betala medicin och sjukhusvård själv.
Det var nog bra, men en sjukdom kunde ju leda till att man måste ta ett enklare arbete, med mindre lön, och detta kunde vara ett stort problem för försörjningen av familjen.